I Mesopatamien
för nära 5 000 år sedan levde en man som hette Gilgamesh. Han var konung i Uruk, dåtidens största stad, belägen i det som idag är Irak. Redan tidigt kom hans livsöde att fängsla folken i Främre Orienten. Berättelsen om honom skrevs ner ungefär tvåtusen år före vår tideräkning, och räknas som världens äldsta skönlitterära verk. Berättelsen om Gilgamesh innehåller allt som en bra historia ska ha: spänning, äventyr och kärlek.

Den unge hänsynslöse Gilgamesh vill bli berömd och uträtta stordåd. När hans bästa vän dör blir detta dock en vändpunkt för honom och han ger sig ut på vandring för att söka meningen med livet. Vad är berömmelsen egentligen värd? Hur uppnår man visdom? Förutom att vara spännande ställer historien om hjältekungen Gilgamesh alltså en rad frågor som är rent existensiella: vad innebär det att vara människa? Hur ska man leva sitt liv.

Varför ska man göra
en föreställning av Gilgamesheposet i dag? Vi hoppas naturligtvis att föreställningen i sig själv ger svaret. Men låt oss också säga att våra gemensamma utgångspunkter både var lusten att berätta denna märkliga historia och fascinationen i att hitta en form för hur vi skulle göra.

I en tid när det ofta påpekas vad som skiljer den orientaliska kultursfären från den europeiska känns det också inspirerande att ge gestalt åt en berättelse som både utgör och har präglat vårt gemensamma förflutna. Gilgamesheposet innehåller tankemönster, figurer och delberättelser som föregår och har inspirerat både Bibeln och Koranen, Odyssén och Tusen och en natt. Det är också tankeväckande hur den mäktiga berättelsen om kung Gilgames satt prägel på otaliga romaner, teaterpjäser och operor ända in i vår egen tid.